En av världens mest kända personer genom alla tider, en legend, en ikon och en av världens bästa boxare genom tiderna gick bort den 3:e juni. Jag hade för nästan 40 år sedan glädjen att sitta väldigt nära Ali och hans fru på ett lunchmöte i Montreal. Ali var på mötet för att hålla ett föredrag om en organisation som jag tror, kommer inte riktigt ihåg, gick under beteckningen De svarta muslimerna. Ali konverterade till islam på 60-talet och det var då som han också bytte namn från Cassius Clay.
Vi var ett gäng från Katrineholm på en världskonferens om terapeutiska samhällen och missbruksvård. Det hände, som jag brukar säga, i mitt tidigare liv. Jag sa åt min kompis som hade kamera, ”det här är för stort att missa jag måste ha en bild på Ali och mig”. Det går inte, sa de andra. Jag sa åt dem ”var beredd med kameran, jag ska fram”.
På bilden ser ni hur jag håller undan Alis medarbetare och får ett minne för livet. Kortet har jag sedan dess haft inramat och uppsatt på väggen. Och nu är han borta, den Störste, han som dansade som en fjäril och stack som ett bi.
Göran. Ett trevligt minne Du skriver om. Kul. Man får passa på tillfällena – typ. Jag kan bara skryta med att ha träffat Floyd P uppe i Vålådalen ca 1963
Hej Ulf. När du nu skriver om Floyd P kan jag berätta för dig att jag under ett antal år när jag arbetade med missbrukare var kompis med Floyds gamle sparringpartner John Henry. Han arbetade flera år med missbrukande och prostituerade kvinnor i Stockholm. Han placerade dem ofta när de ville lägga av på något av våra behandlingshem. Så lärde jag känna John och vi fick en väldigt fin kontakt.