Foto: Truedsson

Så är det åter dags att gå ut i 1:a maj tåget.

Det känns viktigt och det känns riktigt. En del säger ”Är det inte mossigt att demonstrera med musikkåren och sjunga Arbetets söner och Internationalen?”

Nej, att uppmärksamma och manifestera Solidaritet och människors lika värde kan aldrig bli omodernt. Snarare kräver tiderna vi nu lever i att vi påminner oss om att inte ta allt för givet. Går samhällsutvecklingen verkligen åt rätt håll?

Den här dagen sluter vi upp under fanorna. Media brukar älska att skriva att det var glest i leden. Det kan vara lite olika många som sluter upp beroende på väder och annat, men det kan aldrig bli glest i leden.

För sida vid sida med oss som går här nu, går alla de som har gått här förr.

Alla gamla kämpar som arbetade hårt för att få till stånd välfärd, rättvisa och folkhem. Det är vår skyldighet mot dem att kraftfullt stå upp för arbetarrörelsens värderingar. Och att inte ta vår demokrati för given, den måste vinnas varje dag.

En sån här dag tänker jag på Margit, en stark sossekvinna. Hon tog oss män i örat när det behövdes och talade på möten om vad hon tyckte och tänkte om vad som för dagen var på gång. Hon var heller inte sen att ge en klapp på kinden och ge beröm. Hon bar varje 1:a maj stolt och stark Kvinnoförbundets röda fana.

Sista gången jag talade med Margit var en 1:a maj morgon vid Maj i by vid Norrgläntans demensboende. Margit hade just flyttat dit. Jag gick fram till henne, hon grät och sa, hälsa kamraterna att jag inte kommer till torget i dag. Sedan försvann Margit in i demensens fruktansvärda mörker.

Tack vare Margit och alla andra kämpar kan leden aldrig glesna.

Därför går jag här igen genom Katrineholm och i år tillsammans med bland annat kulturpersonligheten och skådespelaren Per Ragnar som är årets 1:a maj talare.

Kloka beslut för framtiden kräver kunskap, känsla och respekt för vår historia.

Jag är stolt, jag är glad och jag är rörd över att vara en i leden.