En häst som partiledare

Varför växer Sverigedemokraterna?

Beror det på alla deras kompetenta politiker runt om i Sverige? Nej självklart inte. Deras politiker är en massa udda figurer, om det över huvud taget finns någon. På många platser finns bara tomma stolar.Beror det på deras lysande partiprogram? Nej självklart inte. Jag tror inte att många vet vad de vill mer än i en fråga. Den frågan är givetvis den som handlar om migration och integration.

Den frågan har i 10-12 år intresserat mig och jag har haft åsikter om hur staten och politiken borde agera för att underlätta mottagande och inte skapa motkrafter. Jag har för mina åsikter blivit kallad både det ena och det andra. Min utgångspunkt har alltid varit att frågan är så känslig att den noga måste diskuteras, organiseras, lyftas fram i ljuset i stället för att tigas ihjäl. Helst långsiktiga beslut över partigränserna. Men något sådant är inte aktuellt. Stick huvudet i sanden medan Sverigedemokraterna fortsätter växa.

Det jag fått skit för genom åren säger nu Sveriges kommuner och landsting klart och tydligt:

”Det finns brister i samspelet mellan stat, kommun och landstingssektorn samt mellan de olika systemen för mottagning av asylsökande, flyktingar och ensamkommande barn. Fördelningen av mottagandet är ojämnt och många kommuner får ta ett för stort ansvar på grund av bosättningens regler och långa ledtider. Inte minst finns en underfinansiering i statens ersättning till kommunerna och landstingen. De kommuner som har ett stort asyl- och flyktingmottagande riskerar att få sämre förutsättningar att klara sitt välfärdsuppdrag än de som inte har det. Brister i samspelet riskerar att spela främlingsfientliga krafter i händerna och missgynna en positiv utveckling av nyanländas etablering.”

Det har tagit några år men nu har man tydligen förstått. Ta den här frågan på allvar om Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en trygg plats för de som flyr från krig och katastrofer.

CC-licens foto: By egevad, per

CC-licens foto: By egevad, per

Sverigedemokraterna finns egentligen inte så det finns ingen att skylla på annat än medias och politikers tafatthet inför migrations- och integrationspolitiken.

Fortsätter våra etablerade politiska partier och media som nu så fortsätter också Sverigedemokraterna att växa även om de skulle ha en häst som partiledare.

Idrott och politik hör ihop

I ett tidigare blogginlägg skrev jag följande:

”Dessutom tycker jag till skillnad mot de flesta andra att idrott och politik hör ihop. Idrottsrörelsen är för jävla flat, man borde kunna uträtta mycket mer för människors lika värde. Med tanke på alla de idrottsmän och kvinnor, ledare och föreningar man har tillgång till för att skapa opinion.”

Sedan är det faktiskt så här att de flesta som sysslar med idrott blir inga lysande idrottsstjärnor. Man blir lärare, kommunalarbetare, sjuksköterska, byggnadsarbetare, journalist, politiker med mera. Men förhoppningsvis bra människor skolade i en idrottsrörelse som i vissa fall kan kompensera för den demokratiska fostran som vare sig hem eller skola kan ge.

Glöm aldrig att idrottsrörelsen står på två ben, det ena det rent tekniska och det andra demokratisk fostran.

Klicka här för att läsa vad kolumnisten Ehsan Fadakar skriver på Aftonbladet.se i dag

Jag är heligt förbannad

därför att

  • klyftorna i samhället växer
  • vi som har det bra får det ännu bättre och de som har det besvärligt får det sämre
  • bostadsbyggandet tillåts stå still på vissa håll trots stora behov
  • regelverket för småföretagare fortfarande är för krångligt
  • Trafikverket inte prioriterar tryggheten i pendlandet med tåg så människor kan arbeta och studera och tillväxten öka
  • världens ledare inte kan enas om stora viktiga beslut för miljön
  • rotavdrag inte går att använda för hyresrätter
  • pratministrar som Erik Ullenhag åker runt och pratar men inte tar tag i problemen
  • många inte förstår att kultur främjar tillväxt
  • regeringen inte ersätter oss kommuner ekonomiskt för det ansvarstagande vi tvingats ta i flyktingfrågan
  • vissa kommuner därför tvingas höja skatten medan andra kan sänka
  • lokala politiker i Katrineholm inte förstår att investeringar i etableringsmark för företag skapar förutsättningar för nya jobb, invånare, tillväxt och välfärd
  • samtal som förts i förtroende mellan två personer helt plötsligt är offentligt i några sorts memoarer för att tjäna pengar
  • vi i vissa fall kallar utbildning, arbete och bostadsfrågor för integration. Det spelar faktiskt inte någon roll vilken hudfärg vi har, alla ska arbeta, bo och bidra till samhällsutvecklingen
  • vi inte tillräckligt tydligt kan kommunicera att servicen i kommuner inte kan vara lika bra som den har varit om regeringen stoppar pengar i fickorna på oss som har det bra i stället för att satsa pengarna på välfärden.Det finns bara en påse pengar-inte två.
  • när det är hög arbetslöshet behövs det mer pengar till vuxenutbildning och en andra chans-då drar regeringen ner pengarna för detta
  • några i vår kommun klottrar och skräpar ner
  • solidaritet av en del ses som omodernt

Jag återkommer med det jag är glad som en lärka åt.

Våra kommuner får betala återföreningen

Våra kommuner har tagit ett större ansvar för att välkomna flyktingar än de flesta andra i Sverige. Vi vädjar nu om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik, skriver tio kommunalråd, en av dem är jag. Följande artikel publicerades i Svenska Dagbladet (Brännpunkt) den 31 maj.

De tio kommuner vi företräder har under många år välkomnat människor i världen som behöver finna en tillflykt från krig, förtryck eller våld. Vi har tagit ett större ansvar än de flesta andra kommuner i Sverige. Vi är stolta över att vi har kunnat erbjuda dem ett nytt liv i ett land där fred och demokrati råder.

Våra nyanlända är ett viktigt tillskott för Sverige både kulturellt och ekonomiskt. Låt oss dock vara ärliga och medge att mottagandet kan vara en ekonomisk belastning till en början. Detta är kostnader som vi i Sverige av solidaritetsskäl bör ta. På sikt är detta tillskott av människor rent oumbärligt för att Sverige ska klara sitt framtida behov av arbetskraft för att säkerställa tillväxt och utveckling.

Det är vårt tidigare stora ansvarstagande när det gäller flyktingmottagandet som gör att vi nu också får väldigt många nya anhöriga som kommer i samband med återföreningen. Förbättrade möjligheter att med hjälp av DNA fastställa släktskap inom en familj medför att anhöriginvandringen kommer att öka markant. Den övervägande politiska uppfattningen i våra kommuner är att vi är positiva till en återförening av splittrade familjer i vårt land. Det är nödvändig för en fungerande integrationspolitik.

De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner börjar redan nu nå bristningsgränsen och vi ser tydligt följdverkningarna av detta med överbefolkade stadsdelar, ökad social problematik, ett skolsystem med växtvärk och en växande arbetslöshet.

De medel staten ställer till förfogande för återföreningen räcker inte alls för de utökade kostnaderna som kommunerna får. De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner under 2013 blir mycket svårt att hantera. Det kommer att bli utökade kostnader för varje kommun för att kommunerna ska kunna klara sina åtaganden då det gäller t ex förskola och skola.

Våra kommuner har vid tidigare tillfällen gjort ihärdiga försök att förmå regeringen att uppmärksamma att vi behöver mycket större ekonomisk hjälp, men hittills har vi inte nått någon framgång.

En snabb etablering på arbetsmarknaden är en av de viktigaste faktorerna för en lyckad integration. Speciellt svårt är det för flyktingar som kommer från länder där utbildningsnivån är väldigt låg. Många flyktingar som kommer i samband med återföreningen till våra kommuner har väldigt låg utbildningsnivå på grund av att landet inte haft ett fungerande utbildningssystem på lång tid.

Ett annat område där flera av våra kommuner brottas med problem är boendesituationen. Trångboddheten är extremt hög i vissa områden i våra kommuner. Det är inte ovanligt att upp till tio personer bor i en 2:a eller 3:a tillsammans. Detta missgynnar integrationen på många plan. Dels uppstår en svår geografisk segregering som tar lång tid att komma tillrätta med. Dels får barnen i dessa områden svårt att klara sin skolgång då de till exempel inte har möjlighet att läsa sina läxor i lugn och ro. Dessutom tillkommer alla övriga sociala problem som vanligtvis förekommer i överbefolkade stadsdelar.

För att en lyckad integration ska kunna ske i det svenska samhället är det framför allt tre politikerområden som måste fungera för att vi fullt ut ska kunna genomföra en värdig integration i våra kommuner. Dessa områden är utbildnings-, arbetsmarknads och bostadspolitik. Vi behöver ökade ekonomiska resurser för att klara vårt kommunala uppdrag och samtidigt behövs tydligare nationella strategier.

Vi behöver:

  • en fungerande skol- och utbildningsapparat för både barnen och för de vuxna nyanlända.
  • en fungerande matchning mot arbetsmarknaden så att fler nyanlända kan komma i arbete snabbare. Vi kräver en nationell arbetsmarknadspolitik med tydligare strategier för hur kompetensen ska kunna matchas mot näringslivets behov.
  • en bostadspolitik som underlättar byggandet och som motverkar överbefolkade bostadsområden med stora sociala problem.

I våra kommuner är belastningen på alla dessa områden stor. Dessutom finns risker för att vi inte kan ge alla våra kommunmedborgare den service som de har rätt till.

Våra kommuners ekonomiska båge är spänd till det yttersta. Låt oss slippa höra strängen brista. Det är bara regeringen som kan göra något åt situationen. Detta är en vädjan om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik. Det kan inte vara rimligt att ett fåtal kommuner ska behöva ta notan för det som är hela Sveriges ansvar.  Därför tycker vi att det är väldigt bra att Sveriges Kommuner och Landsting nu föreslagit en rad konkreta åtgärder för att kommunerna ska klara sina åtaganden inom asyl- och flyktingområdet.

Vi behöver resurserna nu under 2013. Vi kan inte vänta.

MATS JOHNSSON (M)
kommunstyrelsens ordförande, Alvesta kommun

JAN BOHMAN (S)
kommunstyrelsens ordförande, Borlänge kommun

ULF ERIKSSON (C)
kommunstyrelsens ordförande, Falköpings kommun

ANDERS BERGLÖV (S)
kommunstyrelsens ordförande, Flens kommun

GÖRAN DAHLSTRÖM (S)
kommunstyrelsens ordförande, Katrineholms kommun

ELISABETH SALOMONSSON (S)
kommunstyrelsens ordförande, Köpings kommun

ANDERS CEDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Lindesbergs kommun

MARIA STRÖMKVIST (S)
kommunstyrelsens ordförande, Ludvika kommun

BO ZANDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Nässjö kommun

PAUL ÅKERLUND (S)
kommunstyrelsens ordförande, Trollhättans stad

 

Kan det hända i Katrineholm?

Med anledning av upploppen i Husby

Den här typen av kriminalitet som sätter sina medmänniskors liv och trygghet i fara måste sluta. Det är oacceptabelt och meningslöst att slå sönder bostadsområden, sätta igång bränder och kasta sten på polis och brandkår.

Det är viktigt att polisen närvarar både när det är lugnt och när det är oroligt, och de som ägnar sig åt den här typen av verksamhet ska tas om hand. Situationen måste samtidigt lugnas ner. Det är den primära verksamheten. Men det gäller att gå rätt tillväga så att situationen inte blir mera explosiv än den är.

Vi måste inrikta oss på insatser mot de personer som är drivande för att upploppen startar . Det kan handla om långsikt arbete, men även om kortare insatser. Ett exempel är att förbättra möjligheterna att göra LVU-omhändertaganden av ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Tar man hand om ledarna försvinner ofta även svansen av anhängare.

Men grunden för det framtida arbetet måste ligga i att bekämpa de underliggande orsakerna, sämre resultat i skolan och bristen på arbete. Ansvaret för att diskussionen efter nattliga kravaller handlar om att hitta konkreta lösningar på verkliga problem vilar tungt på oss som arbetar politiskt – både nationellt och lokalt.

I Husby bor fler än 12 000 människor och för deras skull måste diskussionen nu handla om hur vi får ner ungdomsarbetslösheten, hjälper alla att klara skolan och ser till att det finns tillräckligt med bostäder och en trygg miljö.

Det finns flera områden i våra städer där de sociala klyftorna har ökat och där arbetslöshet och utanförskap allt mer blir det normala för en stor ungdomsgeneration. Med växande sociala klyftor växer också risken för att olika typer av oroligheter startar. Vi vet att sådana förhållanden även kan leda till ökad kriminalitet.

En undersökning som ungdomsstyrelsen gjorde för några år sedan visade att 38 procent av alla 20-25 åringar i Husby varken arbetar eller studerar. Några tunnelbanestationer bort är andelen 14 procent.

I skolorna kring Järvafältet där Husby ligger, lyckas bara drygt hälften nå grundskolans mål. Andelen i Stockholms innerstad är 90 procent.

Detta kan hända i Katrineholm, vi är en av de mest utsatta kommunerna i Sverige.

Allt vi nu gör i Katrineholm görs för att bli en tryggare kommun för alla. Upploppen i Husby förskräcker.

Undermålig flyktingpolitik

När antalet ensamkommande barn/ungdomar nästan har 10 dubblats sedan 2005 är det dags att regeringen tar ett steg tillbaka och funderar på vad som måste göras.

Att tillsammans med Miljöpartiet köra över kommunerna och med tvång kräva att kommunerna tar emot ensamkommande barn är inte rätt väg att gå.

Istället borde regeringen fundera över hur hanteringen av dessa barn borde fungera för att det ska vara värdigt och rättsäkert. Dessutom ställa sig frågan hur många klarar Sverige? För det är väl ett nationellt åtagande och inte ett kommunalt?

Är det verkligen rimligt att lekmän ska vara dessa barns legala företrädare under asylprocessen och ofta även en lång tid efter det att barnen fått uppehållstillstånd. De gode män som företräder barnen gör ett mycket bra jobb men de är lekmän och saknar stöd av en organisation som backar upp dem. Många gånger ska de hantera ganska komplicerade processer som ex avvisningsbeslut och det med barn som kommer från världens mest oroliga hörn med en helt annan kulturell bakgrund.
Många andra europeiska länder använder sig av socialtjänsten eller professionella ställföreträdare för samma typ av ärenden.

Boendeformerna för dessa barn är något annat som borde analyseras. När det handlar om organiserat mottagande är det fråga om boendeformer likande behandlingshem alltså inte familjehem som är det vanliga för svenska barn som inte kan bo hos sina föräldrar. I de fall där man är så kallat EBO-barn (bosätter sig själv hos en familj) är det vanligtvis hos landsmän som inte sällan är trångbodda och har begränsad etablering i det svenska samhället.

Placeringen av dessa barn måste ske med omsorg. Att de ska starta sitt vuxenliv på orter där arbetslösheten är hög och det redan bor mycket stora grupper invandrare är varken klokt eller ansvarsfullt. Jag är övertygad att vi som bor i Katrineholm vet bättre vilka förutsättningar det finns här än regeringsföreträdare baserade i Stockholm. Om vi bedömer att det inte finns möjlighet för oss att skriva avtal om mottagande av fler barn än de som redan finns här som EBO-barn ,vilket är ungefär det antal barn vi ska ta emot om vi delade jämt på ansvaret i Sverige, bygger det på en bedömning att vi inte tror oss kunna ge dessa barn en tillräckligt bra start. Det är smickrande att regeringen tycker att allt fler borde få möjligheten att växa upp i Katrineholm men vi kan gärna medge att det även finns andra kommuner som det är bra att växa upp i.

Regeringen borde också ägna mer tid åt att få Europas länder att solidariskt ta ansvar för dessa barn. Sverige har de senaste åren tagit emot ca 2500 barn varje år. Det land som tar emot näst mest barn är Storbritannien som tar emot ca 1700. Nu räknar man med att Sverige ska ta emot 4000 barn.

De ensamkommande barnen är att likna med barn som blir helt föräldralösa. Om vi hade 4000 svenska barn som varje år blev helt föräldralösa skulle vi ha en helt annan debatt om detta och sannolikt ett särskilt statligt verk som tog hand om dessa barn, hitta familjer åt dem att bo hos och professionella företrädare som företräder dem gentemot olika organisationer.
Nu nöjer regeringen sig med att hitta en allians med Miljöpartiet för att tvinga kommunerna att ta på sig ökat åtagande. Det är pinsamt för regeringen och Miljöpartiet.

1:a maj

Foto: Truedsson

Så är det åter dags att gå ut i 1:a maj tåget.

Det känns viktigt och det känns riktigt. En del säger ”Är det inte mossigt att demonstrera med musikkåren och sjunga Arbetets söner och Internationalen?”

Nej, att uppmärksamma och manifestera Solidaritet och människors lika värde kan aldrig bli omodernt. Snarare kräver tiderna vi nu lever i att vi påminner oss om att inte ta allt för givet. Går samhällsutvecklingen verkligen åt rätt håll?

Den här dagen sluter vi upp under fanorna. Media brukar älska att skriva att det var glest i leden. Det kan vara lite olika många som sluter upp beroende på väder och annat, men det kan aldrig bli glest i leden.

För sida vid sida med oss som går här nu, går alla de som har gått här förr.

Alla gamla kämpar som arbetade hårt för att få till stånd välfärd, rättvisa och folkhem. Det är vår skyldighet mot dem att kraftfullt stå upp för arbetarrörelsens värderingar. Och att inte ta vår demokrati för given, den måste vinnas varje dag.

En sån här dag tänker jag på Margit, en stark sossekvinna. Hon tog oss män i örat när det behövdes och talade på möten om vad hon tyckte och tänkte om vad som för dagen var på gång. Hon var heller inte sen att ge en klapp på kinden och ge beröm. Hon bar varje 1:a maj stolt och stark Kvinnoförbundets röda fana.

Sista gången jag talade med Margit var en 1:a maj morgon vid Maj i by vid Norrgläntans demensboende. Margit hade just flyttat dit. Jag gick fram till henne, hon grät och sa, hälsa kamraterna att jag inte kommer till torget i dag. Sedan försvann Margit in i demensens fruktansvärda mörker.

Tack vare Margit och alla andra kämpar kan leden aldrig glesna.

Därför går jag här igen genom Katrineholm och i år tillsammans med bland annat kulturpersonligheten och skådespelaren Per Ragnar som är årets 1:a maj talare.

Kloka beslut för framtiden kräver kunskap, känsla och respekt för vår historia.

Jag är stolt, jag är glad och jag är rörd över att vara en i leden.

Stockholm mot kollaps-Katrineholm kan stödja!

CC by Focx Photography

CC by Focx Photography

Följande inlägg visar varför vi i Katrineholm nu måste investera i etableringsmark för nya företag och jobb samt bostadsbyggande. Då kan Stockholms tillväxt fortsätta och Katrineholms välfärd tryggas.
Innehållet är hämtat ur en ledarkrönika av Eva Franchell, Aftonbladet, något förkortat.

Storstadskrisen:

Stockholm växer mest i Europa.

Varje dag rullar två fullsatta SL-bussar in i huvudstaden. Snart bor en miljon människor i Stockholms stad. Över två miljoner i Stockholms län. Över fyra miljoner i Mälardalen.

Sverige håller på att få en riktig storstad, ett dynamiskt centrum som kan driva tillväxten i resten av landet.

  • BB-avdelningar har inte plats för alla blivande mammor. Kvinnor skickas till förlossningsavdelningar i andra städer. Barnmorskorna protesterar mot en vård som inte längre är säker.
  • Förskolorna är i kris. Dagisköerna har blivit kortare därför att många kommuner i stället valt att trycka in fler barn i varje förskolegrupp. Bristen på förskollärare i Stockholm är så akut att regeringen tvingats gripa in.
  • Skolorna bidrar till ökade klassklyftor. I fina friskolor får elever höga betyg, medan andra inte klarar grundskolan. Förra året saknade fjorton procent av niondeklassarna i Stockholms stad gymnasiebehörighet.
  • Barnen i Österåker kommer inte till skolan därför att busstrafiken i hela norra Storstockholm havererat. För att eleverna över huvud taget ska komma till skolan tvingas nu kommunen hyra in egna bussar.
  • Tunnelbanan håller på att sprängas. Trafikanterna kommer för sent till jobbet därför att de inte längre får plats i de överfulla tågen. På tio år har antalet resande som passerar Slussen varje dygn ökat med 10.000.
  • Bostadsbyggandet står i princip still. Den som vill ha en hyreslägenhet i Stockholms innerstad får köa i femton år. Studenter väljer att läsa på andra orter och företagen klagar högljutt när deras nyanställda inte får bostad.
  • Sjukhusen har beläggningar på över hundra procent. Sängarna räcker inte till, patienter vårdas i korridorer eller skickas runt mellan avdelningarna.
  • Äldervården i Stockholm har en skandalös historia. Hemtjänsten ligger på 275:e plats i Socialstyrelsens rangordning så de som just nu flyttar till Stockholm gör bäst i att genast planera sin ålderdom någon annanstans.

Ovanstående är ett bevis för att inte bara Katrineholm är beroende av Stockholm för att få tillväxt. Stockholm är väldigt beroende av sitt omland, däribland Katrineholm, för att kunna att fortsätta vara Sveriges tillväxtmotor.

Personligt, Privat och Kommunalt

Ja, nu har jag gjort ett antal blogginlägg på min väg från den analoga världen till den digitala. Jag tycker att det har gått bra och jag har fått mycket positiv uppskattning.

Det mesta av mitt tyckande har väl varit kommunalt men sett ur min synvinkel. Från och med mitt nästa inlägg, som jag planerar att publicera direkt efter påsk, kommer jag att försöka mig på att bli lite mer personlig, på gränsen till privat.

Jag tycker det är viktigt att hålla isär det personliga och det privata men det är inte alltid lätt. I nästa blogginlägg kommer jag att spegla det gångna året ur en alldeles speciell synvinkel för min del.

Det här inlägget blir i stället en hänvisning till en länk nedan.

Foto: Hanna Maxstad

Klicka på länken här så kan du läsa Katrineholms kommuns populärversion av budget 2013

På bara några sidor visar vi vad pengarna används till och exempel på planerade satsningar och investeringar. En budget innehåller många sidor. Populärversionen är en lättläst, kort och intressant version. Den delas också ut till alla hushåll i Katrineholms kommun.

 

Glad Påsk förresten och hoppas att vi ses på Katrineholmsdagen på Sundbyholms travbana. Jag åker buss dit varje långfredag ihop med mina gamla kompisar. Hasse och Jonny är ”experter” på trav men inte brukar det märkas i plånboken på bussen hem. Men god mat och dryck blir det i alla fall.

Ordning och reda i ekonomin

CC by Sebilden

CC by Sebilden

För åttonde året i rad gör Katrineholms kommun ett positivt bokslut. Resultatet för 2012 blev 33,9 miljoner kronor. Det sammanlagda resultatet för de senaste åtta åren är 161,3 miljoner kronor. Mycket positivt med tanke på det tryck vi är utsatta för när det gäller försörjningsstöd och placeringar av barn och vuxna. Inte bara försörjningsstödet är högt, arbetslösheten är högre än riksgenomsnittet. Katrineholms kommun är också en av de mest utsatta kommunerna i Sverige med bland annat plats 278 i Rädda Barnens fattigdomsindex.

Våra två största nämnder vård- och omsorgsnämnden och bildningsnämnden har en nettobudget tillsammans om 1,2 miljarder kronor och når gemensamt nästan budget sånär som på 700 000 kronor (vård- och omsorgsnämnden +4,4 miljoner kronor och bildningsnämnden -5,1 miljoner kronor.)

Vi visar också i bokslutet att Katrineholms befolkning ökat med 140 personer. Vi har nyligen under 2013 också betalat av våra lån och löst in en stor del av vårt pensionsåtagande.

Från och med i år har vi möjlighet att avsätta allt över en procent av resultatet till framtida bruk för att möta konjunkturnedgångar i ekonomin. För vår del innebär det att vi kan avsätta 17 miljoner kronor till framtida bruk.

Många är de mål vi satt upp för mandatperioden och vissa är redan uppnådda.

Vi har under de senaste åren och alltjämt investerat mycket, exempelvis Lövåsgården, Lokstallarna och Katrineholms Logistikcentrum. Investeringar för framtiden som ska trygga jobb och välfärd. Viktigt är att fortsätta investera i lågkonjunkturen för att kunna dra nytta av när högkonjunkturen kommer och då samtidigt kunna bromsa de kommunala investeringarna.

För Katrineholm är jobb-bostäder-infrastruktur-kommunikationer centralt för att i framtiden kunna trygga välfärden för våra barn, gamla, sjuka och handikappade.

Avslutningsvis tackar jag all personal i den kommunala verksamheten som gjort ett fantastiskt jobb. Det är er förtjänst att vi klarar detta så bra som vi gör.

Vi är en rätt bra kommun men vi vill mycket mer och förutsättningen för det är ordning och reda i ekonomin.