Regeringens oförmåga och Vänsterpartiets hyckleri

När jag läser följande artikel i Aftonbladet undrar jag stillsamt, när ska (V) kräva att det inte får göras vinster i välfärden även när det gäller flyktingar? Här tjänar Bert Karlsson miljon efter miljon på att öppna flyktingförläggningar i Sverige. Men vad Vänsterpartiet menar med välfärd och vinster får vi inte veta.

Jag drar slutsatsen att det som vanligt är mest plakatpolitik. För den här frågan handlar väl om något om människor i en utsatt situation som lycksökare nu skär guld med täljkniv på. Detta borde staten organisera, för ett bra mottagande och naturligtvis samordna med resten av länderna i EU. Staten har ingen som helst beredskap att ta hand om de kanske 89000 flyktingar som beräknas komma till Sverige i år. Allt enligt följande artikel i Aftonbladet den 24 juli.

Här i kommunen i dag är vi många från olika länder. Katrineholm har tagit ett stort solidariskt ansvar för människor på flykt från krig och katastrofer. Det vill vi fortsätta att göra men inte på det ogenomtänkta och oprofessionella sätt som regeringen och Miljöpartiet nu samarbetar i de här mycket viktiga frågorna. Sätt press på länderna i EU att ta sitt ansvar, sätt press på kommunerna i Sverige att ta sitt ansvar och se till att ekonomiskt stödja oss kommuner som fått ta ett stort ansvar. Annars riskeras att köksbordsrasismen växer sig så stark att vi som en del länder i EU inte i framtiden kommer att ta vårt solidariska ansvar för människor på flykt. Jag vill inte se rasister, fascister och nazister på Katrineholms gator. Nej ordning och reda i migrations- och integrationspolitiken med öppen och tydlig solidarisk debatt.

Min slutsats blir att regeringen är oförmögen att hantera situationen och (V) hycklar. Slutligen blir allt vissa kommuners ansvar.

En häst som partiledare

Varför växer Sverigedemokraterna?

Beror det på alla deras kompetenta politiker runt om i Sverige? Nej självklart inte. Deras politiker är en massa udda figurer, om det över huvud taget finns någon. På många platser finns bara tomma stolar.Beror det på deras lysande partiprogram? Nej självklart inte. Jag tror inte att många vet vad de vill mer än i en fråga. Den frågan är givetvis den som handlar om migration och integration.

Den frågan har i 10-12 år intresserat mig och jag har haft åsikter om hur staten och politiken borde agera för att underlätta mottagande och inte skapa motkrafter. Jag har för mina åsikter blivit kallad både det ena och det andra. Min utgångspunkt har alltid varit att frågan är så känslig att den noga måste diskuteras, organiseras, lyftas fram i ljuset i stället för att tigas ihjäl. Helst långsiktiga beslut över partigränserna. Men något sådant är inte aktuellt. Stick huvudet i sanden medan Sverigedemokraterna fortsätter växa.

Det jag fått skit för genom åren säger nu Sveriges kommuner och landsting klart och tydligt:

”Det finns brister i samspelet mellan stat, kommun och landstingssektorn samt mellan de olika systemen för mottagning av asylsökande, flyktingar och ensamkommande barn. Fördelningen av mottagandet är ojämnt och många kommuner får ta ett för stort ansvar på grund av bosättningens regler och långa ledtider. Inte minst finns en underfinansiering i statens ersättning till kommunerna och landstingen. De kommuner som har ett stort asyl- och flyktingmottagande riskerar att få sämre förutsättningar att klara sitt välfärdsuppdrag än de som inte har det. Brister i samspelet riskerar att spela främlingsfientliga krafter i händerna och missgynna en positiv utveckling av nyanländas etablering.”

Det har tagit några år men nu har man tydligen förstått. Ta den här frågan på allvar om Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en trygg plats för de som flyr från krig och katastrofer.

CC-licens foto: By egevad, per

CC-licens foto: By egevad, per

Sverigedemokraterna finns egentligen inte så det finns ingen att skylla på annat än medias och politikers tafatthet inför migrations- och integrationspolitiken.

Fortsätter våra etablerade politiska partier och media som nu så fortsätter också Sverigedemokraterna att växa även om de skulle ha en häst som partiledare.

Våra kommuner får betala återföreningen

Våra kommuner har tagit ett större ansvar för att välkomna flyktingar än de flesta andra i Sverige. Vi vädjar nu om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik, skriver tio kommunalråd, en av dem är jag. Följande artikel publicerades i Svenska Dagbladet (Brännpunkt) den 31 maj.

De tio kommuner vi företräder har under många år välkomnat människor i världen som behöver finna en tillflykt från krig, förtryck eller våld. Vi har tagit ett större ansvar än de flesta andra kommuner i Sverige. Vi är stolta över att vi har kunnat erbjuda dem ett nytt liv i ett land där fred och demokrati råder.

Våra nyanlända är ett viktigt tillskott för Sverige både kulturellt och ekonomiskt. Låt oss dock vara ärliga och medge att mottagandet kan vara en ekonomisk belastning till en början. Detta är kostnader som vi i Sverige av solidaritetsskäl bör ta. På sikt är detta tillskott av människor rent oumbärligt för att Sverige ska klara sitt framtida behov av arbetskraft för att säkerställa tillväxt och utveckling.

Det är vårt tidigare stora ansvarstagande när det gäller flyktingmottagandet som gör att vi nu också får väldigt många nya anhöriga som kommer i samband med återföreningen. Förbättrade möjligheter att med hjälp av DNA fastställa släktskap inom en familj medför att anhöriginvandringen kommer att öka markant. Den övervägande politiska uppfattningen i våra kommuner är att vi är positiva till en återförening av splittrade familjer i vårt land. Det är nödvändig för en fungerande integrationspolitik.

De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner börjar redan nu nå bristningsgränsen och vi ser tydligt följdverkningarna av detta med överbefolkade stadsdelar, ökad social problematik, ett skolsystem med växtvärk och en växande arbetslöshet.

De medel staten ställer till förfogande för återföreningen räcker inte alls för de utökade kostnaderna som kommunerna får. De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner under 2013 blir mycket svårt att hantera. Det kommer att bli utökade kostnader för varje kommun för att kommunerna ska kunna klara sina åtaganden då det gäller t ex förskola och skola.

Våra kommuner har vid tidigare tillfällen gjort ihärdiga försök att förmå regeringen att uppmärksamma att vi behöver mycket större ekonomisk hjälp, men hittills har vi inte nått någon framgång.

En snabb etablering på arbetsmarknaden är en av de viktigaste faktorerna för en lyckad integration. Speciellt svårt är det för flyktingar som kommer från länder där utbildningsnivån är väldigt låg. Många flyktingar som kommer i samband med återföreningen till våra kommuner har väldigt låg utbildningsnivå på grund av att landet inte haft ett fungerande utbildningssystem på lång tid.

Ett annat område där flera av våra kommuner brottas med problem är boendesituationen. Trångboddheten är extremt hög i vissa områden i våra kommuner. Det är inte ovanligt att upp till tio personer bor i en 2:a eller 3:a tillsammans. Detta missgynnar integrationen på många plan. Dels uppstår en svår geografisk segregering som tar lång tid att komma tillrätta med. Dels får barnen i dessa områden svårt att klara sin skolgång då de till exempel inte har möjlighet att läsa sina läxor i lugn och ro. Dessutom tillkommer alla övriga sociala problem som vanligtvis förekommer i överbefolkade stadsdelar.

För att en lyckad integration ska kunna ske i det svenska samhället är det framför allt tre politikerområden som måste fungera för att vi fullt ut ska kunna genomföra en värdig integration i våra kommuner. Dessa områden är utbildnings-, arbetsmarknads och bostadspolitik. Vi behöver ökade ekonomiska resurser för att klara vårt kommunala uppdrag och samtidigt behövs tydligare nationella strategier.

Vi behöver:

  • en fungerande skol- och utbildningsapparat för både barnen och för de vuxna nyanlända.
  • en fungerande matchning mot arbetsmarknaden så att fler nyanlända kan komma i arbete snabbare. Vi kräver en nationell arbetsmarknadspolitik med tydligare strategier för hur kompetensen ska kunna matchas mot näringslivets behov.
  • en bostadspolitik som underlättar byggandet och som motverkar överbefolkade bostadsområden med stora sociala problem.

I våra kommuner är belastningen på alla dessa områden stor. Dessutom finns risker för att vi inte kan ge alla våra kommunmedborgare den service som de har rätt till.

Våra kommuners ekonomiska båge är spänd till det yttersta. Låt oss slippa höra strängen brista. Det är bara regeringen som kan göra något åt situationen. Detta är en vädjan om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik. Det kan inte vara rimligt att ett fåtal kommuner ska behöva ta notan för det som är hela Sveriges ansvar.  Därför tycker vi att det är väldigt bra att Sveriges Kommuner och Landsting nu föreslagit en rad konkreta åtgärder för att kommunerna ska klara sina åtaganden inom asyl- och flyktingområdet.

Vi behöver resurserna nu under 2013. Vi kan inte vänta.

MATS JOHNSSON (M)
kommunstyrelsens ordförande, Alvesta kommun

JAN BOHMAN (S)
kommunstyrelsens ordförande, Borlänge kommun

ULF ERIKSSON (C)
kommunstyrelsens ordförande, Falköpings kommun

ANDERS BERGLÖV (S)
kommunstyrelsens ordförande, Flens kommun

GÖRAN DAHLSTRÖM (S)
kommunstyrelsens ordförande, Katrineholms kommun

ELISABETH SALOMONSSON (S)
kommunstyrelsens ordförande, Köpings kommun

ANDERS CEDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Lindesbergs kommun

MARIA STRÖMKVIST (S)
kommunstyrelsens ordförande, Ludvika kommun

BO ZANDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Nässjö kommun

PAUL ÅKERLUND (S)
kommunstyrelsens ordförande, Trollhättans stad

 

Undermålig flyktingpolitik

När antalet ensamkommande barn/ungdomar nästan har 10 dubblats sedan 2005 är det dags att regeringen tar ett steg tillbaka och funderar på vad som måste göras.

Att tillsammans med Miljöpartiet köra över kommunerna och med tvång kräva att kommunerna tar emot ensamkommande barn är inte rätt väg att gå.

Istället borde regeringen fundera över hur hanteringen av dessa barn borde fungera för att det ska vara värdigt och rättsäkert. Dessutom ställa sig frågan hur många klarar Sverige? För det är väl ett nationellt åtagande och inte ett kommunalt?

Är det verkligen rimligt att lekmän ska vara dessa barns legala företrädare under asylprocessen och ofta även en lång tid efter det att barnen fått uppehållstillstånd. De gode män som företräder barnen gör ett mycket bra jobb men de är lekmän och saknar stöd av en organisation som backar upp dem. Många gånger ska de hantera ganska komplicerade processer som ex avvisningsbeslut och det med barn som kommer från världens mest oroliga hörn med en helt annan kulturell bakgrund.
Många andra europeiska länder använder sig av socialtjänsten eller professionella ställföreträdare för samma typ av ärenden.

Boendeformerna för dessa barn är något annat som borde analyseras. När det handlar om organiserat mottagande är det fråga om boendeformer likande behandlingshem alltså inte familjehem som är det vanliga för svenska barn som inte kan bo hos sina föräldrar. I de fall där man är så kallat EBO-barn (bosätter sig själv hos en familj) är det vanligtvis hos landsmän som inte sällan är trångbodda och har begränsad etablering i det svenska samhället.

Placeringen av dessa barn måste ske med omsorg. Att de ska starta sitt vuxenliv på orter där arbetslösheten är hög och det redan bor mycket stora grupper invandrare är varken klokt eller ansvarsfullt. Jag är övertygad att vi som bor i Katrineholm vet bättre vilka förutsättningar det finns här än regeringsföreträdare baserade i Stockholm. Om vi bedömer att det inte finns möjlighet för oss att skriva avtal om mottagande av fler barn än de som redan finns här som EBO-barn ,vilket är ungefär det antal barn vi ska ta emot om vi delade jämt på ansvaret i Sverige, bygger det på en bedömning att vi inte tror oss kunna ge dessa barn en tillräckligt bra start. Det är smickrande att regeringen tycker att allt fler borde få möjligheten att växa upp i Katrineholm men vi kan gärna medge att det även finns andra kommuner som det är bra att växa upp i.

Regeringen borde också ägna mer tid åt att få Europas länder att solidariskt ta ansvar för dessa barn. Sverige har de senaste åren tagit emot ca 2500 barn varje år. Det land som tar emot näst mest barn är Storbritannien som tar emot ca 1700. Nu räknar man med att Sverige ska ta emot 4000 barn.

De ensamkommande barnen är att likna med barn som blir helt föräldralösa. Om vi hade 4000 svenska barn som varje år blev helt föräldralösa skulle vi ha en helt annan debatt om detta och sannolikt ett särskilt statligt verk som tog hand om dessa barn, hitta familjer åt dem att bo hos och professionella företrädare som företräder dem gentemot olika organisationer.
Nu nöjer regeringen sig med att hitta en allians med Miljöpartiet för att tvinga kommunerna att ta på sig ökat åtagande. Det är pinsamt för regeringen och Miljöpartiet.