När antalet ensamkommande barn/ungdomar nästan har 10 dubblats sedan 2005 är det dags att regeringen tar ett steg tillbaka och funderar på vad som måste göras.
Att tillsammans med Miljöpartiet köra över kommunerna och med tvång kräva att kommunerna tar emot ensamkommande barn är inte rätt väg att gå.
Istället borde regeringen fundera över hur hanteringen av dessa barn borde fungera för att det ska vara värdigt och rättsäkert. Dessutom ställa sig frågan hur många klarar Sverige? För det är väl ett nationellt åtagande och inte ett kommunalt?
Är det verkligen rimligt att lekmän ska vara dessa barns legala företrädare under asylprocessen och ofta även en lång tid efter det att barnen fått uppehållstillstånd. De gode män som företräder barnen gör ett mycket bra jobb men de är lekmän och saknar stöd av en organisation som backar upp dem. Många gånger ska de hantera ganska komplicerade processer som ex avvisningsbeslut och det med barn som kommer från världens mest oroliga hörn med en helt annan kulturell bakgrund.
Många andra europeiska länder använder sig av socialtjänsten eller professionella ställföreträdare för samma typ av ärenden.
Boendeformerna för dessa barn är något annat som borde analyseras. När det handlar om organiserat mottagande är det fråga om boendeformer likande behandlingshem alltså inte familjehem som är det vanliga för svenska barn som inte kan bo hos sina föräldrar. I de fall där man är så kallat EBO-barn (bosätter sig själv hos en familj) är det vanligtvis hos landsmän som inte sällan är trångbodda och har begränsad etablering i det svenska samhället.
Placeringen av dessa barn måste ske med omsorg. Att de ska starta sitt vuxenliv på orter där arbetslösheten är hög och det redan bor mycket stora grupper invandrare är varken klokt eller ansvarsfullt. Jag är övertygad att vi som bor i Katrineholm vet bättre vilka förutsättningar det finns här än regeringsföreträdare baserade i Stockholm. Om vi bedömer att det inte finns möjlighet för oss att skriva avtal om mottagande av fler barn än de som redan finns här som EBO-barn ,vilket är ungefär det antal barn vi ska ta emot om vi delade jämt på ansvaret i Sverige, bygger det på en bedömning att vi inte tror oss kunna ge dessa barn en tillräckligt bra start. Det är smickrande att regeringen tycker att allt fler borde få möjligheten att växa upp i Katrineholm men vi kan gärna medge att det även finns andra kommuner som det är bra att växa upp i.
Regeringen borde också ägna mer tid åt att få Europas länder att solidariskt ta ansvar för dessa barn. Sverige har de senaste åren tagit emot ca 2500 barn varje år. Det land som tar emot näst mest barn är Storbritannien som tar emot ca 1700. Nu räknar man med att Sverige ska ta emot 4000 barn.
De ensamkommande barnen är att likna med barn som blir helt föräldralösa. Om vi hade 4000 svenska barn som varje år blev helt föräldralösa skulle vi ha en helt annan debatt om detta och sannolikt ett särskilt statligt verk som tog hand om dessa barn, hitta familjer åt dem att bo hos och professionella företrädare som företräder dem gentemot olika organisationer.
Nu nöjer regeringen sig med att hitta en allians med Miljöpartiet för att tvinga kommunerna att ta på sig ökat åtagande. Det är pinsamt för regeringen och Miljöpartiet.
