Nedan kan du läsa Elisabet Höglunds krönika som var införd i Aftonbladet den 27 januari 2014. Fundera gärna på vad jag gett uttryck för de senaste åren om Sveriges tafatthet och EU:s totala härdsmälta i de här frågorna och hur det mottagits av journalister, vissa politiker och samhällsdebattörer.
Rikemanskommuner måsta ta mer ansvar (artikel i Aftonbladet den 27 januari 2014)
Nu i ny förening och i sin lokal. Här är några bilder från mitt besök i lokalen den 30 november 2013.
Foto: Andreas Sander
Foto: Andreas Sander
Foto: Andreas Sander
Foto: Andreas Sander
Läget i Syrien är bedrövligt, folket lider. Nu måste FN och EU tillsammans med USA få slut på eländet. Jag lider med syrierna men Sverige kan inte som enda nation låta människor i Syrien söka asyl i hemlandet för att komma till Sverige.
Det räcker med att Sverige utan att fått andra länder med sig beviljar alla syrier permanent uppehållstillstånd. Vilket betyder att när man kommit till Sverige får man även ta hit sina familjer.
Centerpartiet, Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill nu att man ska kunna söka asyl i Syrien för att komma till Sverige. Både Reinfeldt och Löfven sa klart ifrån om detta i Agendas partiledardebatt.
Vad händer då? Jo – även en del samlad så kallad klokskap inom (S) går emot Löfven i asylfrågan.
Sverige ska ha ännu generösare flyktingpolitik tycker man. Det kan man sitta på sin kammare och tycka men vem ska ta ansvaret? Jo – kommunerna förstås och som vanligt bara vissa. Katrineholms skattebetalare ska stå för detta. För staten gör inte rätt för sig på långa vägar. Och var någonstans handlar Migrationsverket upp asylboenden? Jo – på Kjesäter, 275 platser och Vallmotorp, 70 platser, för vilka våra kommuner ska tillhandahålla service och inte få betalt för vad det kostar med exempelvis förskola och skola. Vi tvingas redan nu att ta för stort ansvar.
Och vad blir resultatet? Jo – folk blir förbannade och starka motkrafter byggs upp.
Nej, jag säger det igen, se till att få ordning på migration och integration så vi inte i Sveriges kommuner skapar ett motstånd som vi inte kommer att rå på. För då tvingas vi till en annan politik. Titta vad som händer i Norge, Dannmark och övriga Europa.
Avslutningsvis vill jag inte bli dunkad i ryggen av er främlingsfientliga, ej heller bli uthängd som rasist av media och vänsterdebattörer. Den här frågan är mycket viktigare än att försvinna in i er förenklade värld. Ska vi få folks respekt så se helheten och förstå att det är framtida solidaritet med människor som flyr från krig och katastrofer det handlar om.
Jag vill inte heller om några år kunna luta mig tillbaka och säga, vad var det jag sa.
Varför växer Sverigedemokraterna?
Beror det på alla deras kompetenta politiker runt om i Sverige? Nej självklart inte. Deras politiker är en massa udda figurer, om det över huvud taget finns någon. På många platser finns bara tomma stolar.Beror det på deras lysande partiprogram? Nej självklart inte. Jag tror inte att många vet vad de vill mer än i en fråga. Den frågan är givetvis den som handlar om migration och integration.
Den frågan har i 10-12 år intresserat mig och jag har haft åsikter om hur staten och politiken borde agera för att underlätta mottagande och inte skapa motkrafter. Jag har för mina åsikter blivit kallad både det ena och det andra. Min utgångspunkt har alltid varit att frågan är så känslig att den noga måste diskuteras, organiseras, lyftas fram i ljuset i stället för att tigas ihjäl. Helst långsiktiga beslut över partigränserna. Men något sådant är inte aktuellt. Stick huvudet i sanden medan Sverigedemokraterna fortsätter växa.
Det jag fått skit för genom åren säger nu Sveriges kommuner och landsting klart och tydligt:
”Det finns brister i samspelet mellan stat, kommun och landstingssektorn samt mellan de olika systemen för mottagning av asylsökande, flyktingar och ensamkommande barn. Fördelningen av mottagandet är ojämnt och många kommuner får ta ett för stort ansvar på grund av bosättningens regler och långa ledtider. Inte minst finns en underfinansiering i statens ersättning till kommunerna och landstingen. De kommuner som har ett stort asyl- och flyktingmottagande riskerar att få sämre förutsättningar att klara sitt välfärdsuppdrag än de som inte har det. Brister i samspelet riskerar att spela främlingsfientliga krafter i händerna och missgynna en positiv utveckling av nyanländas etablering.”
Det har tagit några år men nu har man tydligen förstått. Ta den här frågan på allvar om Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en trygg plats för de som flyr från krig och katastrofer.
CC-licens foto: By egevad, per
Sverigedemokraterna finns egentligen inte så det finns ingen att skylla på annat än medias och politikers tafatthet inför migrations- och integrationspolitiken.
Fortsätter våra etablerade politiska partier och media som nu så fortsätter också Sverigedemokraterna att växa även om de skulle ha en häst som partiledare.
därför att
Jag återkommer med det jag är glad som en lärka åt.
Våra kommuner har tagit ett större ansvar för att välkomna flyktingar än de flesta andra i Sverige. Vi vädjar nu om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik, skriver tio kommunalråd, en av dem är jag. Följande artikel publicerades i Svenska Dagbladet (Brännpunkt) den 31 maj.
De tio kommuner vi företräder har under många år välkomnat människor i världen som behöver finna en tillflykt från krig, förtryck eller våld. Vi har tagit ett större ansvar än de flesta andra kommuner i Sverige. Vi är stolta över att vi har kunnat erbjuda dem ett nytt liv i ett land där fred och demokrati råder.
Våra nyanlända är ett viktigt tillskott för Sverige både kulturellt och ekonomiskt. Låt oss dock vara ärliga och medge att mottagandet kan vara en ekonomisk belastning till en början. Detta är kostnader som vi i Sverige av solidaritetsskäl bör ta. På sikt är detta tillskott av människor rent oumbärligt för att Sverige ska klara sitt framtida behov av arbetskraft för att säkerställa tillväxt och utveckling.
Det är vårt tidigare stora ansvarstagande när det gäller flyktingmottagandet som gör att vi nu också får väldigt många nya anhöriga som kommer i samband med återföreningen. Förbättrade möjligheter att med hjälp av DNA fastställa släktskap inom en familj medför att anhöriginvandringen kommer att öka markant. Den övervägande politiska uppfattningen i våra kommuner är att vi är positiva till en återförening av splittrade familjer i vårt land. Det är nödvändig för en fungerande integrationspolitik.
De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner börjar redan nu nå bristningsgränsen och vi ser tydligt följdverkningarna av detta med överbefolkade stadsdelar, ökad social problematik, ett skolsystem med växtvärk och en växande arbetslöshet.
De medel staten ställer till förfogande för återföreningen räcker inte alls för de utökade kostnaderna som kommunerna får. De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner under 2013 blir mycket svårt att hantera. Det kommer att bli utökade kostnader för varje kommun för att kommunerna ska kunna klara sina åtaganden då det gäller t ex förskola och skola.
Våra kommuner har vid tidigare tillfällen gjort ihärdiga försök att förmå regeringen att uppmärksamma att vi behöver mycket större ekonomisk hjälp, men hittills har vi inte nått någon framgång.
En snabb etablering på arbetsmarknaden är en av de viktigaste faktorerna för en lyckad integration. Speciellt svårt är det för flyktingar som kommer från länder där utbildningsnivån är väldigt låg. Många flyktingar som kommer i samband med återföreningen till våra kommuner har väldigt låg utbildningsnivå på grund av att landet inte haft ett fungerande utbildningssystem på lång tid.
Ett annat område där flera av våra kommuner brottas med problem är boendesituationen. Trångboddheten är extremt hög i vissa områden i våra kommuner. Det är inte ovanligt att upp till tio personer bor i en 2:a eller 3:a tillsammans. Detta missgynnar integrationen på många plan. Dels uppstår en svår geografisk segregering som tar lång tid att komma tillrätta med. Dels får barnen i dessa områden svårt att klara sin skolgång då de till exempel inte har möjlighet att läsa sina läxor i lugn och ro. Dessutom tillkommer alla övriga sociala problem som vanligtvis förekommer i överbefolkade stadsdelar.
För att en lyckad integration ska kunna ske i det svenska samhället är det framför allt tre politikerområden som måste fungera för att vi fullt ut ska kunna genomföra en värdig integration i våra kommuner. Dessa områden är utbildnings-, arbetsmarknads och bostadspolitik. Vi behöver ökade ekonomiska resurser för att klara vårt kommunala uppdrag och samtidigt behövs tydligare nationella strategier.
Vi behöver:
- en fungerande skol- och utbildningsapparat för både barnen och för de vuxna nyanlända.
- en fungerande matchning mot arbetsmarknaden så att fler nyanlända kan komma i arbete snabbare. Vi kräver en nationell arbetsmarknadspolitik med tydligare strategier för hur kompetensen ska kunna matchas mot näringslivets behov.
- en bostadspolitik som underlättar byggandet och som motverkar överbefolkade bostadsområden med stora sociala problem.
I våra kommuner är belastningen på alla dessa områden stor. Dessutom finns risker för att vi inte kan ge alla våra kommunmedborgare den service som de har rätt till.
Våra kommuners ekonomiska båge är spänd till det yttersta. Låt oss slippa höra strängen brista. Det är bara regeringen som kan göra något åt situationen. Detta är en vädjan om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik. Det kan inte vara rimligt att ett fåtal kommuner ska behöva ta notan för det som är hela Sveriges ansvar. Därför tycker vi att det är väldigt bra att Sveriges Kommuner och Landsting nu föreslagit en rad konkreta åtgärder för att kommunerna ska klara sina åtaganden inom asyl- och flyktingområdet.
Vi behöver resurserna nu under 2013. Vi kan inte vänta.
MATS JOHNSSON (M)
kommunstyrelsens ordförande, Alvesta kommun
JAN BOHMAN (S)
kommunstyrelsens ordförande, Borlänge kommun
ULF ERIKSSON (C)
kommunstyrelsens ordförande, Falköpings kommun
ANDERS BERGLÖV (S)
kommunstyrelsens ordförande, Flens kommun
GÖRAN DAHLSTRÖM (S)
kommunstyrelsens ordförande, Katrineholms kommun
ELISABETH SALOMONSSON (S)
kommunstyrelsens ordförande, Köpings kommun
ANDERS CEDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Lindesbergs kommun
MARIA STRÖMKVIST (S)
kommunstyrelsens ordförande, Ludvika kommun
BO ZANDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Nässjö kommun
PAUL ÅKERLUND (S)
kommunstyrelsens ordförande, Trollhättans stad
Med anledning av upploppen i Husby
Den här typen av kriminalitet som sätter sina medmänniskors liv och trygghet i fara måste sluta. Det är oacceptabelt och meningslöst att slå sönder bostadsområden, sätta igång bränder och kasta sten på polis och brandkår.
Det är viktigt att polisen närvarar både när det är lugnt och när det är oroligt, och de som ägnar sig åt den här typen av verksamhet ska tas om hand. Situationen måste samtidigt lugnas ner. Det är den primära verksamheten. Men det gäller att gå rätt tillväga så att situationen inte blir mera explosiv än den är.
Vi måste inrikta oss på insatser mot de personer som är drivande för att upploppen startar . Det kan handla om långsikt arbete, men även om kortare insatser. Ett exempel är att förbättra möjligheterna att göra LVU-omhändertaganden av ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Tar man hand om ledarna försvinner ofta även svansen av anhängare.
Men grunden för det framtida arbetet måste ligga i att bekämpa de underliggande orsakerna, sämre resultat i skolan och bristen på arbete. Ansvaret för att diskussionen efter nattliga kravaller handlar om att hitta konkreta lösningar på verkliga problem vilar tungt på oss som arbetar politiskt – både nationellt och lokalt.
I Husby bor fler än 12 000 människor och för deras skull måste diskussionen nu handla om hur vi får ner ungdomsarbetslösheten, hjälper alla att klara skolan och ser till att det finns tillräckligt med bostäder och en trygg miljö.
Det finns flera områden i våra städer där de sociala klyftorna har ökat och där arbetslöshet och utanförskap allt mer blir det normala för en stor ungdomsgeneration. Med växande sociala klyftor växer också risken för att olika typer av oroligheter startar. Vi vet att sådana förhållanden även kan leda till ökad kriminalitet.
En undersökning som ungdomsstyrelsen gjorde för några år sedan visade att 38 procent av alla 20-25 åringar i Husby varken arbetar eller studerar. Några tunnelbanestationer bort är andelen 14 procent.
I skolorna kring Järvafältet där Husby ligger, lyckas bara drygt hälften nå grundskolans mål. Andelen i Stockholms innerstad är 90 procent.
Detta kan hända i Katrineholm, vi är en av de mest utsatta kommunerna i Sverige.
Allt vi nu gör i Katrineholm görs för att bli en tryggare kommun för alla. Upploppen i Husby förskräcker.
När antalet ensamkommande barn/ungdomar nästan har 10 dubblats sedan 2005 är det dags att regeringen tar ett steg tillbaka och funderar på vad som måste göras.
Att tillsammans med Miljöpartiet köra över kommunerna och med tvång kräva att kommunerna tar emot ensamkommande barn är inte rätt väg att gå.
Istället borde regeringen fundera över hur hanteringen av dessa barn borde fungera för att det ska vara värdigt och rättsäkert. Dessutom ställa sig frågan hur många klarar Sverige? För det är väl ett nationellt åtagande och inte ett kommunalt?
Är det verkligen rimligt att lekmän ska vara dessa barns legala företrädare under asylprocessen och ofta även en lång tid efter det att barnen fått uppehållstillstånd. De gode män som företräder barnen gör ett mycket bra jobb men de är lekmän och saknar stöd av en organisation som backar upp dem. Många gånger ska de hantera ganska komplicerade processer som ex avvisningsbeslut och det med barn som kommer från världens mest oroliga hörn med en helt annan kulturell bakgrund.
Många andra europeiska länder använder sig av socialtjänsten eller professionella ställföreträdare för samma typ av ärenden.
Boendeformerna för dessa barn är något annat som borde analyseras. När det handlar om organiserat mottagande är det fråga om boendeformer likande behandlingshem alltså inte familjehem som är det vanliga för svenska barn som inte kan bo hos sina föräldrar. I de fall där man är så kallat EBO-barn (bosätter sig själv hos en familj) är det vanligtvis hos landsmän som inte sällan är trångbodda och har begränsad etablering i det svenska samhället.
Placeringen av dessa barn måste ske med omsorg. Att de ska starta sitt vuxenliv på orter där arbetslösheten är hög och det redan bor mycket stora grupper invandrare är varken klokt eller ansvarsfullt. Jag är övertygad att vi som bor i Katrineholm vet bättre vilka förutsättningar det finns här än regeringsföreträdare baserade i Stockholm. Om vi bedömer att det inte finns möjlighet för oss att skriva avtal om mottagande av fler barn än de som redan finns här som EBO-barn ,vilket är ungefär det antal barn vi ska ta emot om vi delade jämt på ansvaret i Sverige, bygger det på en bedömning att vi inte tror oss kunna ge dessa barn en tillräckligt bra start. Det är smickrande att regeringen tycker att allt fler borde få möjligheten att växa upp i Katrineholm men vi kan gärna medge att det även finns andra kommuner som det är bra att växa upp i.
Regeringen borde också ägna mer tid åt att få Europas länder att solidariskt ta ansvar för dessa barn. Sverige har de senaste åren tagit emot ca 2500 barn varje år. Det land som tar emot näst mest barn är Storbritannien som tar emot ca 1700. Nu räknar man med att Sverige ska ta emot 4000 barn.
De ensamkommande barnen är att likna med barn som blir helt föräldralösa. Om vi hade 4000 svenska barn som varje år blev helt föräldralösa skulle vi ha en helt annan debatt om detta och sannolikt ett särskilt statligt verk som tog hand om dessa barn, hitta familjer åt dem att bo hos och professionella företrädare som företräder dem gentemot olika organisationer.
Nu nöjer regeringen sig med att hitta en allians med Miljöpartiet för att tvinga kommunerna att ta på sig ökat åtagande. Det är pinsamt för regeringen och Miljöpartiet.
Idag far både Katrineholms– och Eskilstuna Kuriren med osanning på ledarplats. Under rubriken Mytspridaren är kommunalråd framförs ett antal felaktigheter.
Har kommuner avlastats ansvar och kostnader?
Nej, etableringslagen har fört ansvaret till staten. Detta har dock inneburit att introduktionstiden med ersättning från staten minskats från 3,5 år som vi i kommunen med statliga medel försörjde de som inte hade egen försörjning, till 2 år med etableringsersättning. När kommunen förfogade över pengarna innebar varje självförsörjande individ att vi kunde använda pengarna till andra integrationsbefrämjande åtgärder. Så är inte längre fallet.
Efter ett och ett halvt år med den så kallade ”etableringsreformen” har en av tio flyktingar fått ett vanligt arbete. Det visar Arbetsförmedlingens utvärdering.
Lyssna på inslag från Sveriges Radio, Dagens Eko
Har staten tagit intryck av dialogen med kommunerna?
Ja, med anledning av det effektiva påtryckningsarbete vi bland annat gjort från Katrineholms sida. Utan det hade aldrig etableringslagen omfattat de som nu anknyter till sina familjer i Katrineholm. Det är inte ”trots” mitt och andras agerande som ändringar gjorts – utan på grund av det.
Underlättar jobb och utvecklingsgarantin?
Javisst är det bra att människor i arbetsför ålder omfattas av arbetsförmedlingens stöd. Det täcker dock normalt sett inte familjens försörjning, utan måste kompletteras med försörjningsstöd.
Vi arbetar i Katrineholm oerhört hårt för att människor ska komma i utbildning och jobb. Vi behöver allt stöd vi kan få för att göra det som behövs för att få till stånd en bra integration.
En bra integration kräver 2 saker – jobb och egen försörjning för de vuxna och bra skolor för barnen.