Våra kommuner får betala återföreningen

Våra kommuner har tagit ett större ansvar för att välkomna flyktingar än de flesta andra i Sverige. Vi vädjar nu om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik, skriver tio kommunalråd, en av dem är jag. Följande artikel publicerades i Svenska Dagbladet (Brännpunkt) den 31 maj.

De tio kommuner vi företräder har under många år välkomnat människor i världen som behöver finna en tillflykt från krig, förtryck eller våld. Vi har tagit ett större ansvar än de flesta andra kommuner i Sverige. Vi är stolta över att vi har kunnat erbjuda dem ett nytt liv i ett land där fred och demokrati råder.

Våra nyanlända är ett viktigt tillskott för Sverige både kulturellt och ekonomiskt. Låt oss dock vara ärliga och medge att mottagandet kan vara en ekonomisk belastning till en början. Detta är kostnader som vi i Sverige av solidaritetsskäl bör ta. På sikt är detta tillskott av människor rent oumbärligt för att Sverige ska klara sitt framtida behov av arbetskraft för att säkerställa tillväxt och utveckling.

Det är vårt tidigare stora ansvarstagande när det gäller flyktingmottagandet som gör att vi nu också får väldigt många nya anhöriga som kommer i samband med återföreningen. Förbättrade möjligheter att med hjälp av DNA fastställa släktskap inom en familj medför att anhöriginvandringen kommer att öka markant. Den övervägande politiska uppfattningen i våra kommuner är att vi är positiva till en återförening av splittrade familjer i vårt land. Det är nödvändig för en fungerande integrationspolitik.

De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner börjar redan nu nå bristningsgränsen och vi ser tydligt följdverkningarna av detta med överbefolkade stadsdelar, ökad social problematik, ett skolsystem med växtvärk och en växande arbetslöshet.

De medel staten ställer till förfogande för återföreningen räcker inte alls för de utökade kostnaderna som kommunerna får. De ekonomiska konsekvenserna för våra kommuner under 2013 blir mycket svårt att hantera. Det kommer att bli utökade kostnader för varje kommun för att kommunerna ska kunna klara sina åtaganden då det gäller t ex förskola och skola.

Våra kommuner har vid tidigare tillfällen gjort ihärdiga försök att förmå regeringen att uppmärksamma att vi behöver mycket större ekonomisk hjälp, men hittills har vi inte nått någon framgång.

En snabb etablering på arbetsmarknaden är en av de viktigaste faktorerna för en lyckad integration. Speciellt svårt är det för flyktingar som kommer från länder där utbildningsnivån är väldigt låg. Många flyktingar som kommer i samband med återföreningen till våra kommuner har väldigt låg utbildningsnivå på grund av att landet inte haft ett fungerande utbildningssystem på lång tid.

Ett annat område där flera av våra kommuner brottas med problem är boendesituationen. Trångboddheten är extremt hög i vissa områden i våra kommuner. Det är inte ovanligt att upp till tio personer bor i en 2:a eller 3:a tillsammans. Detta missgynnar integrationen på många plan. Dels uppstår en svår geografisk segregering som tar lång tid att komma tillrätta med. Dels får barnen i dessa områden svårt att klara sin skolgång då de till exempel inte har möjlighet att läsa sina läxor i lugn och ro. Dessutom tillkommer alla övriga sociala problem som vanligtvis förekommer i överbefolkade stadsdelar.

För att en lyckad integration ska kunna ske i det svenska samhället är det framför allt tre politikerområden som måste fungera för att vi fullt ut ska kunna genomföra en värdig integration i våra kommuner. Dessa områden är utbildnings-, arbetsmarknads och bostadspolitik. Vi behöver ökade ekonomiska resurser för att klara vårt kommunala uppdrag och samtidigt behövs tydligare nationella strategier.

Vi behöver:

  • en fungerande skol- och utbildningsapparat för både barnen och för de vuxna nyanlända.
  • en fungerande matchning mot arbetsmarknaden så att fler nyanlända kan komma i arbete snabbare. Vi kräver en nationell arbetsmarknadspolitik med tydligare strategier för hur kompetensen ska kunna matchas mot näringslivets behov.
  • en bostadspolitik som underlättar byggandet och som motverkar överbefolkade bostadsområden med stora sociala problem.

I våra kommuner är belastningen på alla dessa områden stor. Dessutom finns risker för att vi inte kan ge alla våra kommunmedborgare den service som de har rätt till.

Våra kommuners ekonomiska båge är spänd till det yttersta. Låt oss slippa höra strängen brista. Det är bara regeringen som kan göra något åt situationen. Detta är en vädjan om ekonomisk hjälp och en rättvis och fungerande nationell flykting- och integrationspolitik. Det kan inte vara rimligt att ett fåtal kommuner ska behöva ta notan för det som är hela Sveriges ansvar.  Därför tycker vi att det är väldigt bra att Sveriges Kommuner och Landsting nu föreslagit en rad konkreta åtgärder för att kommunerna ska klara sina åtaganden inom asyl- och flyktingområdet.

Vi behöver resurserna nu under 2013. Vi kan inte vänta.

MATS JOHNSSON (M)
kommunstyrelsens ordförande, Alvesta kommun

JAN BOHMAN (S)
kommunstyrelsens ordförande, Borlänge kommun

ULF ERIKSSON (C)
kommunstyrelsens ordförande, Falköpings kommun

ANDERS BERGLÖV (S)
kommunstyrelsens ordförande, Flens kommun

GÖRAN DAHLSTRÖM (S)
kommunstyrelsens ordförande, Katrineholms kommun

ELISABETH SALOMONSSON (S)
kommunstyrelsens ordförande, Köpings kommun

ANDERS CEDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Lindesbergs kommun

MARIA STRÖMKVIST (S)
kommunstyrelsens ordförande, Ludvika kommun

BO ZANDER (S)
kommunstyrelsens ordförande, Nässjö kommun

PAUL ÅKERLUND (S)
kommunstyrelsens ordförande, Trollhättans stad

 

Undermålig flyktingpolitik

När antalet ensamkommande barn/ungdomar nästan har 10 dubblats sedan 2005 är det dags att regeringen tar ett steg tillbaka och funderar på vad som måste göras.

Att tillsammans med Miljöpartiet köra över kommunerna och med tvång kräva att kommunerna tar emot ensamkommande barn är inte rätt väg att gå.

Istället borde regeringen fundera över hur hanteringen av dessa barn borde fungera för att det ska vara värdigt och rättsäkert. Dessutom ställa sig frågan hur många klarar Sverige? För det är väl ett nationellt åtagande och inte ett kommunalt?

Är det verkligen rimligt att lekmän ska vara dessa barns legala företrädare under asylprocessen och ofta även en lång tid efter det att barnen fått uppehållstillstånd. De gode män som företräder barnen gör ett mycket bra jobb men de är lekmän och saknar stöd av en organisation som backar upp dem. Många gånger ska de hantera ganska komplicerade processer som ex avvisningsbeslut och det med barn som kommer från världens mest oroliga hörn med en helt annan kulturell bakgrund.
Många andra europeiska länder använder sig av socialtjänsten eller professionella ställföreträdare för samma typ av ärenden.

Boendeformerna för dessa barn är något annat som borde analyseras. När det handlar om organiserat mottagande är det fråga om boendeformer likande behandlingshem alltså inte familjehem som är det vanliga för svenska barn som inte kan bo hos sina föräldrar. I de fall där man är så kallat EBO-barn (bosätter sig själv hos en familj) är det vanligtvis hos landsmän som inte sällan är trångbodda och har begränsad etablering i det svenska samhället.

Placeringen av dessa barn måste ske med omsorg. Att de ska starta sitt vuxenliv på orter där arbetslösheten är hög och det redan bor mycket stora grupper invandrare är varken klokt eller ansvarsfullt. Jag är övertygad att vi som bor i Katrineholm vet bättre vilka förutsättningar det finns här än regeringsföreträdare baserade i Stockholm. Om vi bedömer att det inte finns möjlighet för oss att skriva avtal om mottagande av fler barn än de som redan finns här som EBO-barn ,vilket är ungefär det antal barn vi ska ta emot om vi delade jämt på ansvaret i Sverige, bygger det på en bedömning att vi inte tror oss kunna ge dessa barn en tillräckligt bra start. Det är smickrande att regeringen tycker att allt fler borde få möjligheten att växa upp i Katrineholm men vi kan gärna medge att det även finns andra kommuner som det är bra att växa upp i.

Regeringen borde också ägna mer tid åt att få Europas länder att solidariskt ta ansvar för dessa barn. Sverige har de senaste åren tagit emot ca 2500 barn varje år. Det land som tar emot näst mest barn är Storbritannien som tar emot ca 1700. Nu räknar man med att Sverige ska ta emot 4000 barn.

De ensamkommande barnen är att likna med barn som blir helt föräldralösa. Om vi hade 4000 svenska barn som varje år blev helt föräldralösa skulle vi ha en helt annan debatt om detta och sannolikt ett särskilt statligt verk som tog hand om dessa barn, hitta familjer åt dem att bo hos och professionella företrädare som företräder dem gentemot olika organisationer.
Nu nöjer regeringen sig med att hitta en allians med Miljöpartiet för att tvinga kommunerna att ta på sig ökat åtagande. Det är pinsamt för regeringen och Miljöpartiet.

1:a maj

Foto: Truedsson

Så är det åter dags att gå ut i 1:a maj tåget.

Det känns viktigt och det känns riktigt. En del säger ”Är det inte mossigt att demonstrera med musikkåren och sjunga Arbetets söner och Internationalen?”

Nej, att uppmärksamma och manifestera Solidaritet och människors lika värde kan aldrig bli omodernt. Snarare kräver tiderna vi nu lever i att vi påminner oss om att inte ta allt för givet. Går samhällsutvecklingen verkligen åt rätt håll?

Den här dagen sluter vi upp under fanorna. Media brukar älska att skriva att det var glest i leden. Det kan vara lite olika många som sluter upp beroende på väder och annat, men det kan aldrig bli glest i leden.

För sida vid sida med oss som går här nu, går alla de som har gått här förr.

Alla gamla kämpar som arbetade hårt för att få till stånd välfärd, rättvisa och folkhem. Det är vår skyldighet mot dem att kraftfullt stå upp för arbetarrörelsens värderingar. Och att inte ta vår demokrati för given, den måste vinnas varje dag.

En sån här dag tänker jag på Margit, en stark sossekvinna. Hon tog oss män i örat när det behövdes och talade på möten om vad hon tyckte och tänkte om vad som för dagen var på gång. Hon var heller inte sen att ge en klapp på kinden och ge beröm. Hon bar varje 1:a maj stolt och stark Kvinnoförbundets röda fana.

Sista gången jag talade med Margit var en 1:a maj morgon vid Maj i by vid Norrgläntans demensboende. Margit hade just flyttat dit. Jag gick fram till henne, hon grät och sa, hälsa kamraterna att jag inte kommer till torget i dag. Sedan försvann Margit in i demensens fruktansvärda mörker.

Tack vare Margit och alla andra kämpar kan leden aldrig glesna.

Därför går jag här igen genom Katrineholm och i år tillsammans med bland annat kulturpersonligheten och skådespelaren Per Ragnar som är årets 1:a maj talare.

Kloka beslut för framtiden kräver kunskap, känsla och respekt för vår historia.

Jag är stolt, jag är glad och jag är rörd över att vara en i leden.

Ordning och reda i ekonomin

CC by Sebilden

CC by Sebilden

För åttonde året i rad gör Katrineholms kommun ett positivt bokslut. Resultatet för 2012 blev 33,9 miljoner kronor. Det sammanlagda resultatet för de senaste åtta åren är 161,3 miljoner kronor. Mycket positivt med tanke på det tryck vi är utsatta för när det gäller försörjningsstöd och placeringar av barn och vuxna. Inte bara försörjningsstödet är högt, arbetslösheten är högre än riksgenomsnittet. Katrineholms kommun är också en av de mest utsatta kommunerna i Sverige med bland annat plats 278 i Rädda Barnens fattigdomsindex.

Våra två största nämnder vård- och omsorgsnämnden och bildningsnämnden har en nettobudget tillsammans om 1,2 miljarder kronor och når gemensamt nästan budget sånär som på 700 000 kronor (vård- och omsorgsnämnden +4,4 miljoner kronor och bildningsnämnden -5,1 miljoner kronor.)

Vi visar också i bokslutet att Katrineholms befolkning ökat med 140 personer. Vi har nyligen under 2013 också betalat av våra lån och löst in en stor del av vårt pensionsåtagande.

Från och med i år har vi möjlighet att avsätta allt över en procent av resultatet till framtida bruk för att möta konjunkturnedgångar i ekonomin. För vår del innebär det att vi kan avsätta 17 miljoner kronor till framtida bruk.

Många är de mål vi satt upp för mandatperioden och vissa är redan uppnådda.

Vi har under de senaste åren och alltjämt investerat mycket, exempelvis Lövåsgården, Lokstallarna och Katrineholms Logistikcentrum. Investeringar för framtiden som ska trygga jobb och välfärd. Viktigt är att fortsätta investera i lågkonjunkturen för att kunna dra nytta av när högkonjunkturen kommer och då samtidigt kunna bromsa de kommunala investeringarna.

För Katrineholm är jobb-bostäder-infrastruktur-kommunikationer centralt för att i framtiden kunna trygga välfärden för våra barn, gamla, sjuka och handikappade.

Avslutningsvis tackar jag all personal i den kommunala verksamheten som gjort ett fantastiskt jobb. Det är er förtjänst att vi klarar detta så bra som vi gör.

Vi är en rätt bra kommun men vi vill mycket mer och förutsättningen för det är ordning och reda i ekonomin.

Storsatsning på sommarjobben

I år gör vi den största satsningen någonsin på sommarjobben. Närmare tre miljoner kronor öronmärker vi till jobben, vilket är nästan två miljoner mer än budgeterat.

Trädgårdsarbete

Foto: Johan Nygren

Läget på arbetsmarknaden i Katrineholm är sådant att våra ungdomar behöver detta. De behöver få möjlighet att prova på ett jobb och dessutom tjäna lite pengar. Genom den här satsningen kommer alla 389 ungdomar födda 1996, i Katrineholms kommun, att få möjlighet till sommarjobb. Ingen behöver bli bortlottad.

De erbjuds, liksom tidigare år, ett arbete som varar sex timmar om dagen i tre veckor. Lönen är 63 kronor i timmen, plus semesterersättning (2012 var den 15,40 kr/timme). Förutom kommunens insats för sommarjobben erbjuder även landstinget och det privata näringslivet jobb över sommaren.

Min förhoppning är att vårt näringsliv i Katrineholm kan göra som vi i kommunen: En riktig storsatsning på våra ungdomar. I år behövs det verkligen.

Vi befinner oss i en lågkonjunktur med hög arbetslöshet och ekonomiska kriser runt om i landet och i världen. I en sådan situation är det väldigt viktigt, och framförallt roligt, att kunna ge våra ungdomar i Katrineholm framtidstro.

Hylla lärarjobbet!

Studerande elever

Fotograf Johan Nygren

Ett av de viktigaste yrkena är lärarjobbet. Lärarnas kompetens och förmåga att fånga elevernas intresse för studieframgångar är avgörande för såväl den enskilde elevens framtidsutsikter och frihet att förverkliga sina drömmar som för Sverige och Katrineholms fortsatta samhällsbygge. Vi måste konkurrera med bra utbildade medborgare!

Därför blir jag upprörd när jag hör utbildningsminister Jan Björklund (FP) ständigt svartmåla den svenska skolan där lärare dagligen bedriver ett utvecklingsarbete för att ge alla elever goda förutsättningar att nå hög måluppfyllelse för vidare studier eller arbete.

De centrala lärarfacken beskriver ofta läraryrket som underbetalt, stressigt, de har för många arbetsuppgifter och för många elever att undervisa. Läraryrket har förändrats och kräver mer, precis som många andra yrken. Men om såväl utbildningsdepartement och de fackliga organisationerna ständigt påpekar att skolan är dålig och lärarjobbet är för tungt; vem vill då bli lärare?

Det är dags att börja prata väl om skolan och att läraryrket faktiskt är både viktigt och roligt! Annars riskerar vi att de som är kompetenta och passande för läraryrket gör andra yrkesval, vilket försämrar våra barn och ungdomars rätt till en stimulerande och kvalitativ utbildning.

I Katrineholm satsar vi på lärarna genom högre löner, bättre pedagogiska verktyg i form av datorer till alla lärare och bildningsnämnden kommer för att lyfta goda exempel på utvecklingsarbete dela ut kvalitetspris till arbetslag som bidrar till ökad måluppfyllelse. Vi behöver naturligtvis göra ännu mer i vår kommun för att vi ska kunna känna oss nöjda.

I Katrineholms kommunala skolor kan vi se att resultaten på nationella proven, både i årskurs 3 och 6, förbättrats i flera avseenden samtidigt som resultaten i landet fortsätter att sjunka. I Karineholm ser vi att det är lärarnas intensiva och medvetna arbete i klassrummen som ger resultat.

Både vi politiker på såväl kommunal som statlig nivå måste tillsammans med lärarfacken prata gott om skolan och om lärarna.

Här kommer mitt förslag-och alldeles gratis-till ny paroll för lärarfacken. Jan Björklund kanske också kan lära sig något av detta.

Klassrum

CC by Jose Kevo

Ny paroll:
Bli lärare – Sveriges viktigaste jobb. Vi behöver dig. Tillsammans ska vi höja nivån i den svenska skolan, höja våra löner och höja läraryrkets status.

 

Nya toppsiffror i befolkningsstatistiken

I dag har befolkningsstatistiken från SCB (Statistiska Centralbyrån) kommit och det var väldigt trevlig läsning.

Befolkning

CC by Sreejith K

Nu är vi 32 549 invånare i Katrineholms kommun, det är en uppgång med 140 invånare under 2012. En så här stor ökning har vi inte haft på många år, och det är väldigt positivt. Fortsätter det så här kanske vi når de siffror vi hade i mitten på 90-talet inom några år.

Vi har de högsta födelsetalen sedan 2006 (378), vilket i sig är glädjande då det ofta tyder på en gynnsam tillvaro i kommunen – att människor känner sig trygga i att bilda familj.

Och fler flyttade hit än härifrån, det är fantastiskt. Det känns väldigt roligt att vår utveckling av kommunen lockar människor att flytta hit. Nu måste vi följa upp och se till att bostadsbyggandet fullföljs enligt planerna för att kunna möta efterfrågan. Både KFAB (Katrineholms Fastighets AB) och privata byggare måste komma igång med att bygga bostäder.

Vi måste också se till att det skapas fler jobb i Katrineholm och att nya företag vill etablera sig här. Jobb i nya företag skapar jobb i befintliga företag och så vidare. Jobben tryggar fortsatt välfärd i vår kommun.

Varför ett Logistikcentrum?

Varför inte? Tillväxt ger skatteintäkter som ger välfärd.

Satsningen på Katrineholms Logistikcentrum (KLC) är långsiktig. 1 miljon kvadratmeter ligger nu färdiga för företagsetableringar och jobb. Jag skulle kalla det för tjänstefel av den kommunledning vi nu har i Katrineholm om vi inte skapat förutsättningar för fler jobb, fler bostäder och fler invånare.

Lastning vid Katrineholms Logistikcentrum

Fotograf Hanna Maxstad

Jag var med 2001 då vi förlorade cirka 2.000 arbetstillfällen i vår kommun. Vi hade inte någon som helst beredskap för nya jobb. Det är vår förbannade skyldighet som kommunledning att inte utsätta medborgare och kommun för detta igen. Vi måste satsa och få ett mer diversifierat arbetsliv i Katrineholm. Givetvis ska vi utnyttja framtidens transportmedel, järnvägen, som är det modernaste och mest miljövänliga som finns, trots att den funnits här sedan 1862.

Jag tror inte riktigt att vi Katrineholmare har förstått vilket fantastiskt läge vi har.
I Mälardalen i Stockholms närhet, Sveriges motor och som beräknas växa med en halv miljon människor bara inom några år. Detta måste vi utnyttja för Katrineholms utveckling, gör vi inte det precis nu är risken att vi i stället borrar ner kommunen i social misär, höga skatter, färre invånare och missnöjda företagare.

Den politiska majoriteten (S) och (M) viker inte en millimeter från att detta är det vi ska göra nu. Satsa och investera i lågkonjunkturen för att vara beredda att dra nytta av detta när högkonjunkturen kommer. Och vi kan göra detta med ordning och reda i ekonomin, utan lån.

För att lyckas med det vi vill – få tillväxt i Katrineholm – krävs kunskap, mod och uthållighet.

 

Finns det fattiga i Katrineholm?

Ja, fattiga familjer finns och de finns i Katrineholm.

Diskussionen efter Uppdrag granskning blir ungefär så – för eller emot.

Budskapet från Rädda Barnen, Majblomman och BRIS hade blivit

Litet barn

CC by The National Guard

trovärdigare utan överdrifter och slarv.

Jag hävdar bestämt att vi har fattiga familjer i Katrineholm. Vi har nog aldrig, så långt jag kan minnas, haft fler.

Katrineholm är en av de mest utsatta kommunerna i Sverige när det gäller barnfattigdom. Plats 278 av landets 290 kommuner.

Vi har fler arbetslösa än riksgenomsnittet. Fler unga arbetslösa och fler invandrare som är arbetslösa.

Vi har betydligt fler i dag som står utanför trygghetssystemen, vilket gör att försörjningsstödet (tidigare socialbidraget) i Katrineholm är historiskt högt. Dessutom är det många, både vuxna och barn, som av olika anledningar blir placerade. Orsaken till detta är också i en del fall slitningar på grund av fattigdom.

Vi måste givetvis som kommun ge våra medmänniskor bästa möjliga stöd i deras utsatta situation. Men framförallt se till att det blir fler jobb i Katrineholm.

Det kanske enda och bästa sättet att lösa integrationsfrågan och fattigdomsfrågan finns att hitta i:
Jobb och egen försörjning för de vuxna och bra skolor för barnen. Då ges människor möjligheter att göra egna val här i livet.

Fler företag ger fler jobb som ger fler invånare som ger mer skatteintäkter.

Fler invånare gör att vi måste bygga fler bostäder som också det skapar jobb. Jobb i nya företag skapar jobb i befintliga företag och så vidare. Jobben tryggar fortsatt välfärd i vår kommun.

Jag återkommer om detta i senare inlägg.

”Den som är satt i skuld är inte fri”

En säck med pengar

CC by 401 (K) 2013

Vi har nu på grund av ny lag i Sverige angående de så kallade räntesnurrorna fått tillbaka 690 miljoner kronor från våra helägda bolag. Pengar som varit utlånade till dem mot ränta.

Jag är oerhört glad att vi nu gör kloka beslut för Katrineholmarna och inte konsumerar pengarna.

Katrineholms kommun blir av med sin låneskuld på 250 miljoner.

En kommun utan lån är inte så vanligt. Dessutom kan vi ta bort en stor del av kommunens pensionsåtagande som är upparbetad fram till 1998. Den uppgår till 900 miljoner kronor. Vi betalar nu av 400 miljoner på denna. 40 miljoner placeras i en buffert för framtida satsningar.

Det kan finnas andra uppfattningar om vad som ska göras med pengarna, men så här gör vi i Katrineholm.

Att ta bort låneskuld och pensionsåtagaden minskar kommunens kostnader många år framöver. Inte så sexigt kanske, men klokt.

Pressmeddelande